Om man äger ett äldre hus och det börjar bli dags att renovera eller helt byta ut taket vill man kanske låta det nya taket bli tidstypiskt för strukturen.

Taken på svenska hus har varierat en hel del genom tiderna, kan man läsa på Västerbottens informationsportal för byggnadsvård. De hus som är äldst i stadsmiljöer är ofta från sent 1800-tal. Stadsvillor från den tiden har ofta en komplicerad utformning med takkupor och många språng. Ytan på taken är ofta tegel men lika ofta plåt och inte sällan målad i grönt för att efterlikna ett ärgat koppartak. Att lägga ny plåt på ett sådant tak är oftast det enklaste då takplåt låter sig formas på många olika sätt.

En äldre utformning av tak är det brutna sadeltaket som kom redan på 1600-talet och användes till långt efter förra sekelskiftet. Taket ger bra höjd inomhus på övervåningen och är av en relativt enkel konstruktion med takstolar. Taket är vanligt på hus i trädgårdsstäder från tidigt 1900-tal och mycket vanligt på mindre stationshus av trä vid våra mindre järnvägar. Ofta är det lagt med enkupigt tegel eller svart takplåt. Just takplåt är ett vanligt material för de flesta tidsperioder och på Falsat kan man läsa mer om hur plåt kan formas och vilka varianter det finns. Det finns även takplåt som imiterar tegeltakets utseende.

Ett hus som lämpar sig synnerligen väl för plåttak är det så kallade funkishuset med sin svaga taklutning. Ett tegeltak kräver ordentlig lutning för avrinningens skull, medan plåttak kan användas på näst intill platta tak och ändå hålla tätt. Funkishusen blev mode på 1930-talet och utgör i dag ett spännande inslag i stadsbilden.

Under 60- och 70-talen rullades småhusmattorna ut i många svenska städer. Grupphus områden med 100 likadana hus, stramt utformade, ofta med betongtakpannor i svart eller rött. I sådana områden anses de viktigt att behålla den likformade karaktären, och det är viktigt att höra sig för med kommunen om man tänker göra synliga ingrepp på tak eller fasad. Takbyte är alltid bygglovspliktigt.